Oärlig inledning av våren

Idag har jag stulit. Jag är en sakletare och en praktiskt verksam person som behövde det där som jag stal, 5 armeringsjärn och en itusågad träklump. Allt låg vid ett bygge bland hundratals av andra mycket dyrare föremål och det rättfärdigar en sån hygglig en som jag. Det var ett bygge utan stängsel eller något annat tänkbart som ska hålla tjuvar borta, för det hade det nog gjort, säger jag och söker upprättelse. Aldrig hade jag gjort mig mödan att klättra över stängsel och joxa fram och tillbaka, och det hade varit uppenbart olagligt.

Armeringsjärnen är sådär snyggt ärgade och är böjda på mitten och ser ut som bokstäverna u och n. Jag har tänkt använda dem som små n med benen rakt ner. Armeringsjärnen ska blir blomsterstöd till min kolonilott. Sockerärt och luktärt ska växa vackert i kontrast till rödbrun rost med sina illgröna rankor och färgstarka blommor. Träklumpen passar utmärkt till verandans höga kant upp till altandörren. Nu kan jag lättare balansera kaffebrickan från köket till uteplatsen då vännerna sitter i väntan en skön dag som denna.

Vårens huskur

Genom oupplysta och tomma cykelvägar strosar jag förbi i mina blåa skor, ackompanjerad av katten. Vi sneddar genom nedsläckta bostadsområden, går i zick zack på sporadiskt äventyr. Natten är vår vän och fiende.

Långa lyktor kantar skogen som en remsa, lyser upp trädstammar på första parkett men skenet når aldrig in där faran lurar. Nattetid tar vi vägar som vissa andra går dagtid. Dagtid följer vi normen och hennes stigar. 

Torra grenar knäcks av varliga steg. Spretiga kvistar ljuder mot grov polyester som skvallrar om villebråd för vilddjur med sabeltänder, klor och demonisk blick. Ögat söker fotfäste bland hala stenar och knöliga rötter. Björksly river hål på ansiktets tunna hud, trasslar sig med håret och slåss mot tovade vantar.

Skogen upphör och en glänta breder ut sig, isolerad från civilisation och seder. Katten spejar i svärtan med lysande ögon, kommer tidvis ut på gräsmarken där jag vilar under himlen.

Djupa andetag rullar taktfast i kroppen, ögonen sluts och muskler ligger sorglösa. Rötter danar ut ur skelettpelare, gräver sig ner i myllan och rotar sig likt urgamla tallar och visdomsfulla ekar. Jag diar skogens näring, suger i mig vårens obefläckade och kraftfulla pånyttfödelse. Skogens näring som läker dolda sår och mättar psykets defekter.

Blåa skor möter kattkyssar och väcker mig ur slummer. Tiden har fört samman natten med gryningen. Jag lämnar gläntan och skogen, återvänder till tomma gator och dunkla stråk. Tvärsigenom skumma radhusgårdar och ödsliga parkeringar går jag raka vägen hem, ackompanjerad av katten.

Motsatsen till sund men inte sjuk

Idag har jag varit hos doktorn. Jag har fått klippkort, eller högkostnadskort som det heter. Jag hade tre besök under förmiddagen och imorgon ska jag dit igen. Nej, jag är inte allvarligt sjuk.

Det är en intensiv period, tankemässigt, för mig. Allt sköts av en klump på 1250 gram som kallas hjärnan. Det känns surrealistiskt. Imorgon ska klumpen undersökas.

Oanade aningar

Jag tänker mycket på hur det var tidigare, på den tid som inte är som den här. Det var nödvändigtvis inte bättre, bara annorlunda. Det är som om att jag levt olika liv, iklädd i olika roller med skiftande manus. Jag tror det glädjer mig, tror eftersom det varit tufft men glädjer mig eftersom jag haft ganska roligt. Det är svårt att stå på scen med fel manus. För så kändes det ofta och förut var det vad livet gick ut på, att hitta rätt manus och spela upp det. Så kan det fortfarande kännas ibland men jag vet att livet inte handlar om skådespel, det är bara så jag lärt mig; egen strategi på eget bevåg så att säga. Missförstå mig rätt; jag är ingen bluff, det är bara så att livet har givit mig snart 30 år och jag känner mig mer förvirrad nu än för ett decennium sedan. Jag trodde visdomen följdes åt med åldern men jag tror jag tappat mitt följe.

Söndag

Söndagen ligger som ett lock över denna snart avklarade dag.

Idag har jag besökt skogen med katten hack i häl. Tusselago och porlande bäckar kantade min eftermiddag, för att inte glömma strålande solsken.

Jag är medveten om livets förändingar. Jag står i hjulets nav och ser ekrarna snurra förbi. Tiden är knapp och jag måste hitta ett sätt att ta mig ut med livet i behåll. Jag har ingen annan än livet som sällskap och stöd.

Imorgon är det söndag återigen, visst är livet märkligt.