Genom oupplysta och tomma cykelvägar strosar jag förbi i mina blåa skor, ackompanjerad av katten. Vi sneddar genom nedsläckta bostadsområden, går i zick zack på sporadiskt äventyr. Natten är vår vän och fiende.
Långa lyktor kantar skogen som en remsa, lyser upp trädstammar på första parkett men skenet når aldrig in där faran lurar. Nattetid tar vi vägar som vissa andra går dagtid. Dagtid följer vi normen och hennes stigar.
Torra grenar knäcks av varliga steg. Spretiga kvistar ljuder mot grov polyester som skvallrar om villebråd för vilddjur med sabeltänder, klor och demonisk blick. Ögat söker fotfäste bland hala stenar och knöliga rötter. Björksly river hål på ansiktets tunna hud, trasslar sig med håret och slåss mot tovade vantar.
Skogen upphör och en glänta breder ut sig, isolerad från civilisation och seder. Katten spejar i svärtan med lysande ögon, kommer tidvis ut på gräsmarken där jag vilar under himlen.
Djupa andetag rullar taktfast i kroppen, ögonen sluts och muskler ligger sorglösa. Rötter danar ut ur skelettpelare, gräver sig ner i myllan och rotar sig likt urgamla tallar och visdomsfulla ekar. Jag diar skogens näring, suger i mig vårens obefläckade och kraftfulla pånyttfödelse. Skogens näring som läker dolda sår och mättar psykets defekter.
Blåa skor möter kattkyssar och väcker mig ur slummer. Tiden har fört samman natten med gryningen. Jag lämnar gläntan och skogen, återvänder till tomma gator och dunkla stråk. Tvärsigenom skumma radhusgårdar och ödsliga parkeringar går jag raka vägen hem, ackompanjerad av katten.
Mina dagar 